Vad skulle jag göra utan er???

Känslan när till och med enhetschefen nonchalerar mig...

Blir så fruktansvärt frustrerad när bostödet kommer och skämtar bort saker som dom missat, och sedan lägger över ansvaret på mig. "Vaddå? Så farligt är det väl ändå inte?" Nej, just det, för det är ju inte dom själva som behöver stå för konsekvenserna! Det är inte dom som lider...

Jag hatar mitt liv. Jag hatar att leva. Jag hatar allt kaos. Ändå fortsätter jag kämpa. Kanske för att jag innerst inne inte vill ge upp? Kanske för att jag bryr mig för mycket om andra? Kanske för att jag helt enkelt inte är redo för att dö? Men verkligheten tar kål på mig. Minsta lilla grej och jag rasar just nu. Och tyvärr faller jag hårt! Jag faller så jävla hårt att jag går sönder.. både inuti och utanpå... En verklighet som ingen förstår. En verklighet som jag just nu bara vill fly ifrån...

Jag är så tacksam att jag har min dagliga verksamhet. Ett ställe där jag får vara mig själv fullt ut, och så otroligt kravlöst. Okej, sista flytten tog hårt på många sätt, men förändringen är positiv i längden. Jag får utvecklas i min egen takt, och rasar jag så är dom där och fångar upp mig. Eller som någon sa vid fikabordet idag när jag var mitt inne i mobilspelet och något okontaktbar; "Man kan inte bli arg på dig!" Sen fick jag typ hundra tusen djupa bamsekramar...

Förändringar kan vara underbara, men förändringar kan samtidigt vara min största utmaning. Det är någonting som jag har fruktansvärt svårt för. Men i lagom dos, lagom fort och med "rätt" människor så kan man komma riktigt långt...

Det finns boendestödjare. Det finns bra boendestödjare. Och så finns det boendestödjare som använder sig av psykiska övergrepp...

I min värld är det inte tillåtet att göra andra människor illa. Det är så fruktansvärt fel att sjunka så lågt! Spelar ingen roll, men ingen har rätt att trycka ner eller sparka på någon som redan ligger ner. Det är så himla fel! Att ljuga om saker för sin egen vinnings skull. Saknar ord för den skiten dom håller på med. Jag vet bara att jag inte tänker vara en del av det längre. Jag förtjänar inte att bli så illa behandlad. Jag förtjänar respekt! Jag förtjänar ett liv som är värt att leva!

Årets första körövning är avklarad. Jag är glad att jag trots allt var där! Och det underlättade verkligen att jag fick stöd innan färdtjänsten kom och hämtade mig. Men det gick bra. Och kören gick bra. Det enda jobbiga med kören är att jag är så utmattad i huvudet av all stress, så när jag läser noterna så orkar jag inte riktigt hänga med längre. Nog för att jag har lätt för att tappa fokus i vanliga fall, men nu är det ännu värre. Tänk dig att du ska sjunga och i handen håller du det tryggaste du har, pappret med noter och text. Men när du väl står där och tittar på det, så är pappret nästan blankt. Du kan inte se vad det står, allting flyter bara ihop. Pappret förvandlas till kaos... Det är då det är skönt att ha styrkan att våga sjunga utantill. Att kunna lyssna in musiken och bara sjunga. För sjunga kan jag...

Årets första egenskrivna låttext är också på gång. Blev så pladaskt inspirerad då jag kollade på filmen A star is born, att jag redan i biosalongen satt och nynnade på en ny text. Första versen skrev jag redan samma kväll. Och tidigare ikväll fick min underbara körledare lyssna på en något egen inspelad version av den. Tänkte att det såg lite coolare och mer proffsigt ut att ha hörlurar på sig, ni vet, så där som dj:sarna brukar ha.. en över örat och en bakom örat. Hade kunnat funka, men tänkte inte på att sladden gärna hade fått vara ikopplad någonstans i så fall. (Ha Ha) Jag hade verkligen ingen musik i lurarna när jag sjöng, utan ville bara få ut det jag hade inne i huvudet. Och nu är jag en bra bit på väg... Vad texten handlar om? Att frigöra sig från det som får en att må allra sämst, att våga göra det man själv tror på, att våga stå på egna ben, att säga hit men inte längre, ni kan inte skada mig mer. Men den handlar också om att leva i en Aspares värld. En värld som är så olik många andras, en värld där jag får vara mig själv fullt ut som den jag faktiskt är, en värld där jag får vara lycklig för att just jag är jag...

Nytt år, nya möjligheter. Men också fortsatt kaos och respektlöshet. Boendestödjarna gör verkligen allt dom kan för att gräva sin egen grav just nu. Och dom kommer att lyckas. På riktigt! NEJ man kan fortfarande inte provocera en annan människa till självständighet. Det är inte okej någonstans att en så kallad "professionell" boendestödjare utövar maktmissbruk och trycker ner och provocerar en omsorgstagare så pass mycket att hen inte vill leva längre. Men tyvärr är det så verkligheten ser ut! Och inte bara min verklighet! Förra året var det mesta i mitt liv kaos. Jag kände mig ärligt talat som en sönderstressad och utbränd duracellkanin. Stressen bröt ner mig rejält både psykiskt och fysiskt. Jag tvingades till två relativt stora akuta operationer som bägge var under narkos. Och jag har knappt återhämtat mig från den senaste ännu. Men jag kämpar fortfarande på, har inget annat val just nu. Visst, jag har blivit otroligt folkskygg senaste tiden, fixar inte att vara ute ensam längre osv. Men jag har även lärt mig vilka personer i min omgivning det är som faktiskt backar upp mig till två hundra procent och vilka som bara ljuger, manipulerar, skadar, snackar skit och bara är ute efter att provocera! Har dom ens förstått att det är LEVANDE MÄNNISKOR som dom jobbar hos? Ibland undrar man ju...

Oavsett vad så har jag fått nog nu! Jag tar inte mer skit ifrån dom! Ja, jag får väl skylla mig själv, men jag är hellre utan stöd än har stöd med personer som kränker mig och får mig att vilja ge upp. Att jag fortfarande trots allt  orkar kämpa är för att jag vet att det kommer att ske förändringar framöver. Jag står till exempel i kö för att få en plats på ett särskilt boende. Alltså, beslutet är ju redan beviljat, så flytta kommer jag att göra. Det gäller bara att stå ut fram tills dess, för det kan ju ta ett tag innan det blir något ledigt. Men jag måste ge det en chans! För jag måste bygga upp mig själv igen! Och jag måste bygga upp en trygghet någonstans igen, en trygg grund att stå på! Ett liv utan ständig stress! Självklart finns det underbara människor i mitt liv också. Personer som är värda mer än ord någonsin kan uttrycka. Jag har till exempel en sjukt bra LSShandläggare (som vissa boendestödjare tycker är lite för bra) på grund av att hon lyssnar på vad jag säger och faktiskt tar mig på allvar. När hon fick höra att jag inte ens känner mig trygg hemma längre på grund av boendestödet så frågade hon rakt ut om hon fick påbörja en utredning om särskilt boende. Och varför skulle jag säga nej till det i det här läget?

Fick så sent som för några dagar sedan höra ifrån en boendestödjare att dom ratade mitt förslag att lämna vissa stöd blanka, alltså radera allt som står förutom tiden, för att det tydligen skulle kunna användas som bevis emot dom. Hur förstår jag inte, men det spelar ingen roll. Det enda jag vill är ju att slippa träffa personen som gör mig mest illa, och slippa bli påmind om henne hela tiden. Jag har sagt att jag aldrig kommer att ta emot henne igen, och det står jag för. Även om det innebär att jag just nu får några färre stöd varje vecka, och inget stöd alls var typ femte helg, så tar jag det. Men varför måste dom vara så himla respektlösa? Vad är poängen med att fortsätta provocera mig med att envisas att skriva dit hennes namn på schemat trots att jag ber dom låta bli? Eller att skriva att personal finns tillgänglig när den enda personen dom menar är hon? Just nu känns allting bara så otroligt jävla töntigt, och jag önskar att jag bara kunde strunta i det. Men det går inte! För vad är det man brukar säga? Ger man dom ett finger så tar dom ändå hela handen?

Under nio års tid trodde jag att jag hade boendestöd för min egen skull. Sen började dom spåra ur... Jag har efter alla dessa år äntligen insett att jag inte är speciellt viktig. Jag har äntligen insett att det är jag som ställer till med problemen.. att det är jag som skapar alla konflikter.. att det är jag som borde skärpa mig.. att det är jag som är respektlös.. att det är jag som har gått bakom ryggen på dom.. att det är jag som har ljugit för deras chef.. att det är jag som sett till att dom tagit bort beviljade stöd på helt eget bevåg.. att det är jag som borde acceptera att bli illa behandlad.. att det är jag som inte tar dom på allvar.. att det är jag som överdriver.. att det är jag som ofta kommer försent till stöden utan att höra av mig i tid (eller inte alls för den delen).. att det är jag som borde vara mer självständig än vad jag faktiskt klarar av... Eller så har jag äntligen insett att det är precis tvärtom??? Att jag faktiskt ÄR värd så himla mycket mer än ord någonsin kan beskriva!!! När jag mådde som sämst förra året så trodde jag på allvar att boendestöd faktiskt gick ut på att få folk att må så dåligt som möjligt. Varför skulle dom annars förstöra mig så jävla mycket? Varför? Jag skäms inte över att jag har mina svårigheter, eller att jag faktiskt är beroende av andra för att få ihop en fungerande vardag. Jag skäms inte heller över att jag är jag! Men jag skäms - på riktigt - över att jag känner människor som medvetet väljer att sjunka så jävla lågt!!!

Till alla er därute som känner mig, respekterar mig, och gör mitt liv värt att leva; Jag älskar er!

Till alla er därute som inte känner mig; Ta hand om er!

VÄLKOMMEN HIT! 

Detta är ännu en blogg som kommer att vinkla verkligheten ur mitt eget kaotiska perspektiv. En verklighet som inte alltid är anpassad efter en Aspares vardag. En verklighet som är så lik men ändå så olik alla andras. Varje dag är just nu en kamp om överlevnad. Men jag är en fighter, och en fighter ger inte upp!