Känslan när till och med enhetschefen nonchalerar mig...

Blir så fruktansvärt frustrerad när bostödet kommer och skämtar bort saker som dom missat, och sedan lägger över ansvaret på mig. "Vaddå? Så farligt är det väl ändå inte?" Nej, just det, för det är ju inte dom själva som behöver stå för konsekvenserna! Det är inte dom som lider...

Jag hatar mitt liv. Jag hatar att leva. Jag hatar allt kaos. Ändå fortsätter jag kämpa. Kanske för att jag innerst inne inte vill ge upp? Kanske för att jag bryr mig för mycket om andra? Kanske för att jag helt enkelt inte är redo för att dö? Men verkligheten tar kål på mig. Minsta lilla grej och jag rasar just nu. Och tyvärr faller jag hårt! Jag faller så jävla hårt att jag går sönder.. både inuti och utanpå... En verklighet som ingen förstår. En verklighet som jag just nu bara vill fly ifrån...