3 veckors kamp är äntligen över! 

Alla infektioner är äntligen besegrade! Jag överlevde skiten! Minnesluckorna får jag nog bara acceptera att jag aldrig kommer att minnas. Men det värsta är över nu! Och återhämtningen har bara börjat...

Detta inlägg är tillägnat personalen på avdelning 3 CLV

Ni är värda så mycket mer än ord någonsin kan beskriva! Det är dags att kämpa vidare nu, ett steg i taget, en dag i taget. Men jag kommer aldrig att glömma er eller det ni har gjort för mig! Keep up the good work! Ni är bäst!

"Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva"

Idag har jag börjat med ny ADHDmedicin, får se hur det går. Är glad för att jag trots allt får chansen att testa, och det kan jag tacka min njurläkare för. Jag vet att det är en risk/chansning med tanke på njursjukdomen, men den risken är både jag och njurläkaren beredda att ta. Mitt liv funkar ju inte som det är ändå...

Verkligheten tar på krafterna. Nu har jag ännu ett ärr på magen, då jag nyss gick igenom ytterligare en tarmvredsoperation. Den andra på tre månader. Mentalt är jag så himla sönder just nu. Vill ge upp, men är samtidigt för stark för det. Fler förändringar är också på gång, och ännu mer kaos. Men jag lever i alla fall!

Vad skulle jag göra utan er???

Känslan när till och med enhetschefen nonchalerar mig...

Blir så fruktansvärt frustrerad när bostödet kommer och skämtar bort saker som dom missat, och sedan lägger över ansvaret på mig. "Vaddå? Så farligt är det väl ändå inte?" Nej, just det, för det är ju inte dom själva som behöver stå för konsekvenserna! Det är inte dom som lider...

Jag hatar mitt liv. Jag hatar att leva. Jag hatar allt kaos. Ändå fortsätter jag kämpa. Kanske för att jag innerst inne inte vill ge upp? Kanske för att jag bryr mig för mycket om andra? Kanske för att jag helt enkelt inte är redo för att dö? Men verkligheten tar kål på mig. Minsta lilla grej och jag rasar just nu. Och tyvärr faller jag hårt! Jag faller så jävla hårt att jag går sönder.. både inuti och utanpå... En verklighet som ingen förstår. En verklighet som jag just nu bara vill fly ifrån...

Jag är så tacksam att jag har min dagliga verksamhet. Ett ställe där jag får vara mig själv fullt ut, och så otroligt kravlöst. Okej, sista flytten tog hårt på många sätt, men förändringen är positiv i längden. Jag får utvecklas i min egen takt, och rasar jag så är dom där och fångar upp mig. Eller som någon sa vid fikabordet idag när jag var mitt inne i mobilspelet och något okontaktbar; "Man kan inte bli arg på dig!" Sen fick jag typ hundra tusen djupa bamsekramar...

Förändringar kan vara underbara, men förändringar kan samtidigt vara min största utmaning. Det är någonting som jag har fruktansvärt svårt för. Men i lagom dos, lagom fort och med "rätt" människor så kan man komma riktigt långt...

Det finns boendestödjare. Det finns bra boendestödjare. Och så finns det boendestödjare som använder sig av psykiska övergrepp...

I min värld är det inte tillåtet att göra andra människor illa. Det är så fruktansvärt fel att sjunka så lågt! Spelar ingen roll, men ingen har rätt att trycka ner eller sparka på någon som redan ligger ner. Det är så himla fel! Att ljuga om saker för sin egen vinnings skull. Saknar ord för den skiten dom håller på med. Jag vet bara att jag inte tänker vara en del av det längre. Jag förtjänar inte att bli så illa behandlad. Jag förtjänar respekt! Jag förtjänar ett liv som är värt att leva!